Om Svärdsjös mindre byar och platser
Arnbo
Arnbo är upptagen på en karta 1667 och i husförhörsboken1747. I husförhörsböckerna anges samtliga gårdsnamn i byarna. I närheten av byn på en i Arnbosjön utskjutande udde ligger en gammal gravplats från vikingatiden. Arnbo ligger efter vägen mellan Borgärdet och Toftbyn.
När man från Falu-hållet kommer in i Svärdsjö socken, är Bengtsheden den första by man möter. Står man uppe i Svedsbacken, ligger en stor del av socknen öppen för ens blick, över hela sjön Liljan har man utsikt. Man ser kyrkan och blånande bergen ända bort till Vintjärn och Svartnäs. Det är en utsikt, som nästan kan jämföras med Siljanstraktens, fastän i mindre format. Bengtsheden daterad som by år 1539, är en av Svärdsjöbygdens större byar och klassas som tätort. Den löper längs sjön Liljan åt nordost med berg och skog som effektfull fond på andra sidan vattnet. Bengtsheden är en av de radbyar som präglat bygden men som efter 1800-talets skiftesreformer blivit en alltmer ovanlig syn i vårt land. Som många byar har Bengtsheden särskilda namn på olika delar av byn. Eller genom namn på särskilda gårdar som Svedsgården i toppen av Svedsbacken.
Byn har ursprungligen varit ett fäbodställe och därav erhållit sitt namn (jfr Hillersboda). Bilden nedan visar infarten till Boda från Falun. Till höger går vägen mot Bengtsheden och till vänster ligger Liljansområdet med skola, bandyplan och motionsspår både sommar och vinter. Boda omnämns i ett fastebrev som Bodum år 1358. Enligt muntlig tradition ska den finske kronoryttaren Kil ha bosatt sig på gården Finns vid sjön Liljans utlopp i Bodaviken, troligtvis under 1500-talets slut. De tre sönerna Hindrik, Israel och Nils uppförde gårdar och bosatte sig på olika ställen i byn. Efter dem kallades gårdarna Hindriks, Israels och Nils. Alla dessa gårdar fanns efter århundraden ännu kvar tills den nya vägen byggdes i början av 1960-talet. Än i dag finns två av de gamla gårdarna kvar, Israels och Nilsgården. Boda har, liksom Bengtsheden, olika namn på olika delar av byn. Norr om Liljan heter byn Boda Storsveden och där ligger också Nilsgården. Tillägget Storsveden kommer av att området använts som svedjeland. Redan på 1600-talet förbjöd emellertid Regeringen allt svedjande inom Bergslagen. Förbudet sammanföll med Falu gruvas storhetstid. Landshövding Lorentz Creutz klagar 1662 över att skogarna blev illa hanterade med ”svedjande och skogselds lössläppande” och påyrkade därför strängare straff för detta. På ting i Svärdsjö 1692 förbjöds vallbarnen ”ung björkskogs kullfällande”. För att uppnå effekt med påbudet bestämdes, att husbonden skulle ansvara för vallhjonens brott mot detta påbud. I Boda har tidigare funnits en betydande gruvindustri vid Svartviks gruvor. Vid Svartviks gruvområde, som gränsar mot Gårdvikssjön, har gruvdrift förekommit sedan 1300-talet. Gruvdriften vid Svärdsjögruvan, som är det officiella namnet, upphörde 1972. Fyra år efter att den nya vägen mellan Boda – Blixbo invigdes. Malmen fraktades på lastbil med släp mellan 1953 och 1972 till Garpenberg för anrikning. Totalt transporterades 820 000 ton och när transporterna var som intensivast mellan 1961 – 1971 omfattade de 64 000 ton per år.
På den närmast legendariska Mannes loge kan du dansa och besöka puben sommartid.
I Boda finns förskola och en av bygdens skolor; Liljansskolan. I anslutning till skolan har Liljans sportklubb sin bandyarena med modern högmastbelysning, som mörka vinterkvällar syns vida omkring .
Boda Missionskyrka driver livlig verksamhet, bland annat föredrag, sång och musik, tipspromenader sommartid och intressanta temadagar kring aktuella samhällsfrågor, förutom de kontinuerliga gudstjänsterna.
I missionskyrkans närhet ligger bybastun från år 1929, fortfarande i bruk. Och i närheten av bybastun ligger badet vid Räveln. En sandremsa från Svärdsjöåsen, som sticker upp ur sjön och skapar en långsmal ö. För att komma till Räveln har byborna med ideella krafter byggt en pontonbro.
Borgärdet är namnet på centralorten i Svärdsjöbygden. Borgärdet kommer av bor, upphöjd plats (här mellan Borängesjön och Svärdsjön), och ordet gärde. Borgärdet var tullplats till omkring 1815. Även här har liksom i Boda funnits en Ryttargård. En finsk kronoryttare säges ha slagit sig ned strax intill Hag- eller Borgärdesströmmen nedanför nuvarande Holmsvedsbron. I Holmsveden, öster om Borgärdesströmmen, har hittats en stenyxa, som anges vara 4 500 år gammal. Här fanns under 1500-, 1600- och 1700-talen en kopparsmedja, i vilken malmen från Svartviks gruvor tidvis smältes.
I dag står det inte längre Borgärdet på vägvisare, lokaliseringstavlor och platsmärken utan på dessa använder trafikmyndigheterna sockennamnet Svärdsjö.
Vi Svärdsjöbor liksom övriga myndigheter använder det rätta namnet på tätorten, alltså Borgärdet. När vi handlar och uträttar andra ärenden säger många ”i Borggärde” eller ”på byn”.
På senare tid har Borgärdet också marknadsförts som ”varuhuset på längden”. Borgärdet, med ca 1 300 boende, är nämligen ett levande centrum med butiker, företag, vårdcentral, tandläkare, apotek, bibliotek, förskolor och skolor. I centrala Borgärdet finns det dagligvaruhandel, apotek, bibliotek och restauranger.
Borgärdets centrum
I samlingsbyggnaden Hedenborg, som stod färdig 1958 i stram funkisstil, finns gym och ordnas bland annat nationaldagsfirande, julmarknad, teaterföreställningar, konserter, dans och andra sammankomster. Alldeles intill ligger Svärdsjö kyrkas församlingsgård med verksamheter för människor i olika åldrar.
Svärdsjö Veteranbilsmuseum och Svärdsjö Skolmuseum på Brosvedsvägen 10 är andra sevärdheter i Borgärdet.
Som hela Svärdsjöbygden präglas det skogrika landskapet av ett sammanhållet sjösystem, Svärdsjövattendragen. Från Balungen till Runn via Svärdsjön och Borängesjön underhålls en 60 kilometer lång och populär kanotled av frivilliga krafter.
Kanotturister från Tyskland lägger till vid Gruvbacken för att slå läger över natten.
Prästholmen i Svärdsjön utanför friluftsområdet Gruvbacken ligger nära Borgärdets centrum.
Båthusen vid Gruvbacken
Sjögruvan låg i anslutning till Svärdsjön i Borgärdet. Gruvans stora år var 1839 – 1879. I juni 1921 lades gruvan ner och vattenfylldes. Det sista året togs 3 539 ton berg upp från gruvan, ur vilket man fick 1 162 ton styckemalm enligt John Sohlberg i Borgärdet.
Det äldsta skriftliga dokumentet från Böle är daterat år 1480. Namnet, som i första jordeboken är felskrivet Boleth, är bestämd form av Böle, gård, bostad.
Byn hade 1539 endast en bebyggare And(er)s Dieckn, som ännu icke hade någon häst, under det att Swen i Issellia, ensam skattebonde i grannbyn Isala, hade två hästar.
Böles missionshus stod klart 1889. Det är byggt av virke som brandskadats under den stora skogsbranden som härjade året innan.
Ännu idag hålls några gånger per år möten i det lilla pittoreska bönhuset.
”Böls kyrka” är beläget sju kilometer nordost om Böle. ”Kyrkan” är ett flyttblock hitfraktat av inlandsisen för cirka tiotusen år sedan. Det fridlysta flyttblocket är drygt tolv meter högt, lutande och smalare nertill vilket får betraktarna att fundera över hur det kan stå upprätt.
Böls kyrka
Numera går en skogsväg ända till det stora flyttblocket men det går även att följa en markerad stig genom skogen med start efter vägen till Vintjärn.
Mellan Borgärdet och Toftbyn ligger Gårdvik, omnämnt i tingsböckerna redan under 1300-talet. Namnet Gårdvik kan sannolikt härledas till mjärdliknande fiskgårdar, i vilken fisken fångades.
Som ett minne från förr finns i Gårdvik ett fjärdingsmagasin, en form av bank för utsäde, där bönderna kunde låna för att förbättra sina skördar.
Under 1940- och 50-talen var Gårdviks Folkets park vida bekant med besök av orkestrar ända från ”Amerikat”.
Ett rikt föreningsliv präglar orten, bland andra en mycket aktiv fiskevårdsförening, som anordnar fisketävlingar.
Den nyligen renoverade bystugan med verksamhet under sommaren är en samlingspunkt i byn och det fina badet är öppet för allmänheten.
Hillersboda ligger cirka fyra kilometer från Borgärdet och var ursprungligen fäbod åt bönderna i Bengtsheden och Boda, vilka haft sina fäbodställen på var sin sida av Hillersbodabäcken. Den äldsta gården i byn sägs vara Bäverns.
En större utflyttning hit från nämnda byar skedde under storskiftet. Namnet Hillersboda sägs ha uppkommit av pluralen ”hillår eller hyllor, som använts för att beteckna de närliggande bergen, ”Bo Hällbärge”, vilket äger avsatsliknande bildningar. Möjligt är dock även, att första leden härleder sig från ett namn på person eller djurnamnet iller.
Orten ligger som i en gryta omgiven av tre höga berg och omfattar slalombacken Svärdsjöliften där många, särskilt barn och ungdomar i bygden, har kastat sig utför backen.
Under 1930-talet startade boende på orten sågverksindustri, som fortfarande är i gång.
Mellan Hillersboda – Boda på Liljans norra strand ligger Dalagården. Dalagården – Kristen samverkan (DKS) ligger på ett naturskönt område mot Liljans strand.
Från Liljans is ses Dalagården till vänster i nedanstående bild. Rakt fram ligger Hillersboda och i högra delen av bilden syns vindkraftverket på Bengtshedsåsen.
Byn ligger vid sjön med samma namn, öster om Österkvarn, efter landsvägen mellan Borgärdet – Lumsheden.
Anledningen till namnet är ej känd, men sägnen vet alltid råd: Tjärnen är ej större, än att en hund kan simma över den, och därför fick den namnet Hunsen.
Swen i Issellia, bekant från Gustav Vasas äventyr i Svärdsjö, var 1539 – 1555 ensam skattebonde i denna by, som sannolikt uppodlats under medeltiden. Sven efterträddes av sina söner Grels eller Gregz och Alff Svensson. Sven i Isälia omnämnes som en av ”Suerdesiö Timbermen” i ”Anders Perssons Rekenskap för Kopparbergett och Öster Dalarna Anno 1557”. Han hade arbetat ”hos mester Jören på konsten wed gruffuan” för 1 öre och 6 penningar om dagen.
Den nyrenoverade Isala-Böle bygdegård i tidigare Isala småskola är navet i de båda byarnas sociala gemenskap och kan hyras vid behov.
Bygdegården pryds av en sex meter lång och närmare två meter hög bytavla i textil. Den är tillverkad av Böle- och Isalakvinnor och visar bygden och verksamheter i de två byarna.
I Isala finns också en jaktskyttebana som används av många av Svärdsjöbygdens jägare. Här börjar även vandringsleden Isala-Åg som är en del av Järnets väg.
Men Isala är framför allt bekant för att Isala kungslada/Isala lada ligger här, på sin ursprungliga plats, där tre grusvägar möts.
I ladan tröskade Gustav Eriksson Vasa med drängarna på den gård, där bondmoran, sysselsatt med julbaket, gav honom ett slag i ryggen med brödspaden för att förvilla de danska förföljarna år 1520. De skulle luras att tro att han var en simpel dräng och inte adelsmannen och upprorsmakaren, som skulle komma att bli Sveriges kung Gustav Vasa.
Tillsammans med kungsladan i Rankhyttan och Ornäsloftet är Isala lada nationalmonument sedan år 1668. Gustav III ville synliggöra sitt släktskap med Gustav Vasa och beställde en storslagen minnessten i älvdalsporfyr, som kom på plats år 1795.
Besökarna under 1700- och 1800- talen var ofta kringvandrande studenter, som följde kungen i spåren med historieboken som resehandbok.
Några av alla de människor, som under århundarenas lopp har besökt ladan har karvat in datum, årtal och initialer i det åldriga timret. Isala kungslada visar spår av Sveriges historia under fem århundraden.
Korsån ligger i Sundborns socken. Korså bruk bildar tillsammans med Vintjärn, Svartnäs och Åg den historiskt intressanta bruksmiljön Järnets väg.
Miljön, som i Korsån byggdes upp under 1840-talet, är väl bevarad; smedjans stora vattenhjul och hammare liksom stora delar av brukssamhället.
Detta omges av skog och sjö med möjligheter till bad, fiske och vandring, till exempel via leden i spåren av gångna tiders bruksarbetare – och kanske vargspaning.
Boende kan hyras för kortare eller längre perioder. Sommartid finns servering i herrgården.
Kyrkbyn ligger några hundra meter från kyrkan i direkt anslutning till Källänget och Borgärdet. Kyrkområdet sträcker sig från Källänget förbi kyrkan, komministergården, prostgården, Gammelgården och det välbesökta Höganäsbadet vid Svärdsjön.
Under 1700-talet var folket i bygden tvungna att hålla 16 kyrkbåtar i Svärdsjön för att frakta folket från byarna till kyrkan vid högmässa och andra högtider. Att kyrkoherden hade stor makt även över trafikkulturen framgår av ett protokoll från Tofta 1753. ”Kyrkoherden förmante folket att skicka sig vackert på vägar och köra ur vägen, när de äro utan lass, och ingen anledning till oskick giva.”
Svärdsjö kyrka har sitt ursprung från 1200-talet. Före 1200-talet hade bygden lytt under Torsångs kyrka. Den nuvarande kyrkan byggdes under 1300-talet men blev inte riktigt färdig förrän 1405 och har sedan dess byggts till flera gånger, den senaste 1873. I den nuvarande kyrkan finns bevarade kalkmålningar från omkring 1500.
Första gången man hör talas om Svärdsjö kyrkklockor är 1531 och klockstapeln nämns första gången 1623. Klockorna flyttades till den nya tornbyggnaden när tornbygget fullbordades 1873 och kyrkan fick sin nuvarande form.
Att bygga en kyrka tillkom genom samfällt arbete från sockenmännens sida, vilket framgår av kristnubalken i Dalalagen: ”Bönder förde stock och sten och grovo grundval och byggde kyrka”. Karl Linge skriver 1929: ”Men sällan hör man i vår tid talas om det stora arbete, som den tiden utfördes av menige man med till synes små medel, då kyrka reste sig vid kyrka.”
Vid Gammelgården, som invigdes 1931, inbjuder Svärdsjö Hembygdsförening till traditionsrikt midsommarfirande med Svärdsjö spelmanslag, festtåg från prostgården, stångresning, sång och dans, Svärdsjökvällar med glödstekt sill, hantverkare och uppträdanden i juli och vintertid stämningsfullt adventskaffe i stearinljusens sken.
Sveden en by mellan Boränget och Arnbo. I 1539 års jordebok finner man, att Sveden tillhört Kyrkbyn. ”Joghan haffuer byggt på Kyrkeby äghor och kallas Sueddia.” En Joghan Scomakare hade hälften i denna sved eller ”Röding”.
I närheten av Sveden bodde inpå 1900-talet en familj av samisk härkomst. I dödböckerna antyds att samerna haft till uppgift att skydda trakten mot vilddjur, varg och björn, som det vid mitten av 1800-talet var ganska gott om i socknen.
Åg har varit bebyggt från 1827, då en masugn började anläggas vid Ågsåns utlopp ur Ågsjön. Anledningen till sjöns namn är okänd. Möjligen kan detta ord ha uppkommit av samma stam som latinska ordet aqua.
Åg erbjuder en väl bevarad miljö där mycket från brukstiden finns kvar att se.
Bruket ligger vackert inramat av sjöar, andra vattendrag och skogar med rik förekomst av vilda djur.
Den välbevarade Ågs hytta togs i bruk år 1828 och drevs med stor framgång i nästan hundra år.
Ön ligger på södra sidan av Svärdsjön efter landsvägen Borgärdet – Lumsheden.
Önn åsyftas sannolikt i ett tingsprotokoll den 3 november 1597: ”Här Michell Kyrkeherden bjuder upp öön, köpt aff Johan Andersson i Upsale och hans hustru Katarina för 6 skäppund plåtar och kostar 8 pund sölff 7 loo.”
Östansjö, Österbyn och Österkvarn ligger som ett pärlband längs den östra delen av Svärdsjön på vars andra sida Svärdsjö kyrka syns.
Östansjö är en av de äldsta byarna i bygden, nämnd i skrift år 1358. Bebyggelsen var då koncentrerad till området vi idag kallar Tômta. Där arrangeras idag bland annat midsommarfirande och kyrkbåtsrodd.
I Östansjö påträffades 1926 vid plöjning i en åker i närheten av sjön en stenyxa från tiden omkring 2 500 år f. Kristus.
Det gamla Bönhuset används som bystuga och det går bra att hyra bagarstugan. Byn utökades successivt österut och under början av 1600-talet etablerades Österbyn, som östra delen av Östansjö by.
I Österbyn finns en välbesökt hockeyrink och elljusspår.
I Österkvarn anlades skvaltkvarnar och sågar och bosättningarna skedde i samband med storskiftet i mitten av 1800-talet. Idag finns cirka sjuttio hushåll i byarna öster om Svärdsjön.